solstollarna

Efter några dagar i sjuka Las vegas där vi njöt av lyx och service var det igår eftermiddag dags att lämna vår lyxsvit för 14 timmar på buss. "Äsch, 14 timmar tänkte vi, det har vi ju åkt förut..inte så roligt, men vi har ju hittat ett o annat sovsätt, dessutom får vi ju åka på highway 1"

Det var ju inte som i australien precis, där vartannat säte var tomt och vi hade två säten var att sova på och de flesta var backpackers. Vi hade kommit till baksidan av baksidans USA och busstation. Tycker ni knutpunkten är lite smått creapy en sen lördagskväll kan ni gångra situationen med 18, minst.

Det var liksom så att busschafförens blick när vi steg på var "ack ack ack, vet ni vad ni gett er in på tjejer..." och nej det visste vi inte.

Bussen var överfull av hemlösa, knarkande psykfall och så vi. Ingen ville byta bort sin plats så vi kunde sitta ihop från vi bett 15 gånger. Vi hamnar då bakom en hög kvinna som slår sin kompis och kastar grejer omvartannat. Bredvid sitter en kille som ser hyffsat normal ut, trodde vi. Han blir av med sitt helvetes blåa headset och skriker o skäller på ALLA. Kul för oss som sitter precis bredvid? Svar: nej! Han vill typ döda alla i närheten, skriker fucking niggah till busschaffören och sparkar sin fanta på oss. Det är i just den situationen man hinner tänka "tänk så har det jävla headsetet hamnat i min väska eller fastnat på mig utan anledning".

vi kör ett par mil till. Och då träder en skräckfilmssnubbe in i bussen. Som Julia fint uttryckte det "det kändes som man såg på film när man satt där o tryckte i sig sina pommes o bara glodde med stora ögon". Det nya 7D kanske? Utslängd blev han och vi kunde fortsätta. Väl framme i LA väntade 1,5 timmes väntan på en ny buss. Emma gjorde det klart o tydligt att här flamsas, skrattas och skriks det inte. Ändå råkar Lovisa snudda vid en mindre trevlig kvinnas väska och nästa utskällning väntade. I loppet av 7 timmar hade vi nog hört orden fucking och motherfucker 350 gånger. Och då hade vi 7 timmar kvar. De blev några långa 7 timmar. Vi satt med en kvinna som levt på donken de senaste 3 åren, varken duschat eller bytat kläder på minst lika länge och pratade och lät som att hon höll tal för 400 pers i mikrofon. Hon och en annan mindre trevlig snubbe höll en vild diskussion till kvinnan frågade vad mannen gillade för slags kvinnor och han ställer sig upp och pekar med hela armen på oss och skriker "THOSE TWO are excactly my type" vi stirrade med stora ögon på varandra o Linnea tog mig hårt i armen o sa "nu vill jag nog inte mer". Värt att nämna är att Julia o Emma vågar inte ens vända sig om o se situationen utan kramar hårt om sina värdesaker istället.

Det blev några halvt sovande sista timmar när vi insett att det är nog bara att göra som Tomas Ledin säger "gilla läget". Det hade övergått från overkligt till verklig överlevnadsituation och vi fann lite spänning fast att vi aldrig känt oss så missplacerade.

Förhoppningsvis förstår ni att vi så gott som sprang av bussen in i första bästa taxin när vi anlände i san fransisco. Tog igen några timmars sömn, checkade stan och unnade oss en B&J.

L&L